Om mig

Jag lärde mig rida redan som barn. Barbacka. På en åsna. Under många år red jag ut på en av de båda åsnor som bodde på en gård i närheten av hemmet. Vi möttes för första gången när jag var ungefär fem och han ett litet hingstföl i mörkbrun skrud. Åren gick och han blev inriden. Det fanns aldrig några tvivel. Att rida ut på åsnorna var det roligaste man kunde göra efter skolan. Jag gick på mellanstadiet och minns än idag stoltheten jag kände när vi mötte människor ute på turerna. Vi blev alltid bemötta med glädje och nyfikenhet. En mer lärorik start är svår att få. Att åsnor är envisa är kanske sant, men det är samma som med hästar. De är absolut inte dumma som vissa säger. Åsnor är otroligt smarta och modiga. Dessutom ingår de i samma släkte som hästar; på latin "Equus". 

Jag gick sedan över till en ridskola och tog vanliga lektioner. Av någon anledning fann jag det mer intressant att sitta i hagen och observera hästarna, än att hoppa hinder. Med åren följde ridläger, privatlektioner och foderhästar. Jag har varit runt i världen en del och haft fina ridupplevelser. Bland annat har jag vallat boskap i Australien, galopperat i den saudiarabiska öknen och ridit polska arabhästar i vackra Tatrabergen.

Däremot har jag aldrig storhandlat spån, bokat en hovslagare eller flätat en svans. Jag har aldrig haft ambitioner att tävla i någon gren. Jag har inte ens ägt en häst, och det kanske är tack vare det som jag har lärt mig så mycket. Jag har inte haft en häst, utan snarare många. Jag är inte veterinär, men har ett sunt förnuft och mycket känsla när det kommer till hästar. Jag har träffat många ägare, hästar och hästmänniskor och alla har mer eller mindre skött sina hästar på samma sätt. Alla jag träffat har haft olika problem och svårigheter, olika typer av oönskat beteende. Men det förstod jag inte då. På senare år har jag lärt mig så pass mycket om hästar att jag nu kan förstå och förklara alla situationer jag varit med om tidigare. Jag förstår varför problemen uppkommit och varför hästar reagerat som de gjort. Läs mer om detta under "beteenden" samt "exempel".

En annan fördel med att inte äga en häst, är också att jag lättare kan se saker rationellt. Eftersom jag inte har samma känslomässig relation till hästen som en ägare kanske har, kan jag se på situationer med andra glasögon. Det betyder inte att jag inte uppskattar och njuter av att jobba med hästen. Hjärtat klappar hårt för dessa djur, främst ur ett etiskt och moraliskt perspektiv. Det är ofta en filosofisk fråga - faktiskt. (vad är det goda, vad är rätt eller fel osv) För vissa hästägare kan det vara svårt att vara tydlig mot sin häst eftersom man kan uppleva sig som elak. Då är det lätt att tro att hästen skulle älska en mindre. Det är antagligen en av anledningarna till att man inte "vågar" säga till sin häst och sätta gränser. 

När jag ska påbörja ett längre samarbete med en häst, ser jag alltid till att etablera en stabil vänskap med hästen. Sedan bygger jag upp ett förtroende, trygghet och respekt. När det är rutin, börjar jag rida. 

 

VARFÖR BÖRJADE JAG MED "NATURAL HORSEMANSHIP"?

Mitt intresse för så kallad "Natural Horsemanship" började efter en liten olyckshändelse i början av 2000-talet när jag blev avslängd och fick hjärnskakning. Jag var medryttare på en väldigt hög, fuxfärgad, ung vallack. Vi var ute och red när han fick syn på två andra hästar och började bocka. Själva fallet gick i slow motion och jag skämdes. Hästen gjorde andra saker också; trampade mig på tårna, tryckte bort mig med bogen, trängde in mig i boxväggarna och slet sig vid utsläpp och intag. Han hade blivit lärd att han fick göra så. Det var en mardröm och jag skyllde alltid på hästen. Jag ville ha starkare hjälptyglar och vågade knappt rida ut tillslut. I dressyren gick han trots allt fantastiskt fint och jag förstod inte hur det kunde gå ihop. Han var dessutom voltigehäst. Vad var det egentligen för fel? Och varför kunde den andra, lite äldre medryttaren hantera honom bättre?

Jag hade sett något videoklipp med M. Roberts där han gjorde en join up med en häst. Det såg så enkelt och självklart ut, hästen skulle förstå och bli snäll och följa med utan grimskaft. En dag tog jag med fuxen till ett ridhus och hann knappt släppa honom. Han slog sig fri direkt och hoppade iväg i full fart. När jag började driva honom med lite "press" blev han uppblåst och protesterade hårt. Jag lyckades aldrig göra en riktigt rundcorall-träning den gången eftersom jag inte förstod vad det hela skulle gå ut på. Hästen kom aldrig till mig och det blev ingen join-up a la Monty. Jag hade till och med en morot med mig som muta. Men det var en start. Starten på min resa till ett meningsfullt liv med hästar. 

Inget ont som inte för något gott med sig. 

 

 

 

Insamling av boskap.
Wangaratta, Victoria / Australien 2014

 

  Oak Wood Ranch, Vallentuna 2014.